Gräskarpen räddarsvenska vatten

 

Att gräskarpen behövs i svenska vatten beror på att någon växtätande fisk inte finns här, vilket kan verka märkligt eftersom naturen själv brukar reglera balansen mellan olika arter. Det är just det att balansen störts som gör att gräskarpen i många fall blivit ett nödvändigt inslag i den svenska faunan. Enligt naturforskare är sötvattensjöar i ett längre perspektiv endast temporära vattensamlingar som åldras och grundas upp för att till sist upphöra. Utan yttre påverkan går förloppet långsamt, tusentals år eller mer, beroende på djup och markförhållanden. Men genom människans och det industriella samhällets aktivitet tillförs naturen ständigt näringsämnen på olika sätt. Dessa hamnar till sist ute i de fria vattenmassorna. Genom ökningen av näringsämnena har vattenväxternas omfattning ökat. Dessa frodas under sommaren men faller på hösten ner och bildar näringsrikt sediment, ur vilket nya växter påföljande år hämtar sin näring.

Härigenom ansamlas näringsämnena och sedimenten grundar upp sjön, som till sist blir lämplig plats även för landväxter. När gräskarpen kommer in bryts förloppet och åldrandeprocessen avstannar eller går tillbaka.

Särskilt i mindre sjöar och dammar har man funnit gräskarpen vara den enklaste och snabbaste vägen för att rädda vattnen. Att kostnaden brukar ligga endast på en bråkdel av vad konventionella metoder betingar gör knappast metoden mindre attraktiv. Gräskarparna kommer nog därför att fortleva i våra vatten, även om det kanske behövs nya efter ett par decennier.

Naturen har en enastående förmåga att själv lösa de miljöproblem som uppkommer genom mänsklig aktivitet. Fast ibland behövs det ju lite hjälp på traven för att det skall fungera.

 

Gräskarpen betar sin egen vikt per dag

 

När gräskarpar sätts ut i ett vatten utgör vattenväxterna deras enda föda. Den är unik på så sätt att det är den enda strikt herbivora, d v s endast växtätande, fisk som kan leva på tempererade breddgrader. För att försörja organismen med nödvändiga näringsmedel måste intaget av föda vara stort, eftersom växter har en relativt låg proteinhalt. Man brukar säga att en gräskarp betar i genomsnitt sin kroppsvikt per dag under sommarhalvåret.

Avbetningen leder inte bara till att växtmassan hålls under kontroll. Därigenom underlättas även den naturliga omsättningen av närsalter och vattnets åldrandeförlopp hejdas. I näringsfattiga vatten innebär det en ökad produktion av plankton och andra organismer, vilka utgör föda för högre arter som t ex fisk och kräftdjur. För näringsrika vatten normaliseras närsaltsomsättningen genom ett annat fenomen. I dessa vatten föreligger en jämvikt mellan utlösning av närsalter från sediment och sedimentering från vattenmassan. När växterna vissnar ned under hösten tillförs sedimentet nytt organiskt material. Nedbrytningen av växtmassan sker under vintern och den biokemiska aktiviteten leder till syrefria områden i sedimentet, ur vilka stora mängder närsalter löses ut. Som följd härav kan syrebrist i hela vattenmassan uppstå, med fatal effekt på hela det ekologiska systemet. När gräskarp sätts in i tid kan förloppet brytas genom att den väsentliga delen av växternas nedbrytning flyttas från vinter- till sommarhalvåret när vattnet syresätts från atmosfären (och fotosyntesen).

Gräskarpar börjar på våren söka föda vid en temperatur av ca 6- 8 gra­der C. De börjar med att beta späda skott och mjuka växtdelar. Detta hämmar växternas utbredning, och leder till en avsevärt lägre total­produktion av växter under sommaren. När temperaturen stiger ökar gräskarpens aktivitet och de delar på växterna som hunnit utvecklas blir även de föremål för avbetning.

Det är i praktiken inte någon risk att man fångar gräskarpar genom normalt fiske. Det har visat sig att den genom sitt beteende inte gärna låter sig fångas varken på krok, i nät eller ryssja.

 

Gräskarpen ger föda för fem andra fiskar

 

Genom gräskarpens betning på ett vattens växtbestånd frigörs den energi som bundits i växterna och omvandlats till en för andra organis­mer mer lättillgänglig form. Detta medför att födan för plankton och bottenfauna (bottenlevande smådjur) ökar. Dessa mindre djur utgör föda för fisk- och kräftyngel varigenom produktionen av fisk och kräf­tor ökar. Dessutom gör gräskarpens avbetning att den vegetation som tjänar som skydd, speciellt för yngel av sk vitfisk, försvinner. Detta gyn­nar mer värdefulla fiskarter som exempelvis gädda, gös och abborre.

Det finns en gammal kinesisk tumregel som lyder ”Genom att föda en gräskarp föder man samtidigt fem andra fiskar”.

Man kan alltså konstatera att en inplantering av gräskarp inte bara ger vattnet ett mer tilltalande utseende, utan även gynnar och ökar vatt­nets produktion av värdefulla mat- och sportfiskar samt kräftor.

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår
Produktion WebbPartner